Känns som det är söndag idag och jag väntar mig en fyra dagar lång skolvecka.
Men ikke! Jag går bara två dagar. Får man älska sig själv då? Eller skolan kanske.
Går inte och älska skolan. Inte en chans. Anledning att jag inte borde skämmas
över att säga så är för jag ska gå ett halvår/år till. Lockande? Inte direkt men jag
vet vad som gäller och det tycker jag om.

Så hur växer man som människa? Denna veckan ska jag vara snäll mot mig själv
och mitt inre. Så tänker skriva upp en lista och följa den så gott de går. Det är bara
fem dagar kvar av veckan så vad väntar jag på?
Jaha vad har detta med att "växa som människa?" Jag tror om jag börjar vara snäll
mot sig själv så blir det lättare att vara snäll tillbaka.
Ända sen jag har börjat tänka på vad jag verkligen mår bra av och vill göra så har
allt gått bättre. Jag mår bättre. Andra skulle nog kalla "jag, Michelle Anderssons liv"
katastrof för tillfället men jag är så neutral mot allt nu förtiden och lyssnar verkligen
på vad jag vill även om det kan stå 50/50 så försöker jag följa mitt hjärta. Bra? Ja
visst är det. Ni borde följa mitt råd.
"Du kan inte göra mer åt andra än vad du kan göra åt dig själv. När du vet vad
du går för så kan du ge dig själv lika mycket som till andra"
Jag förstår nu i efterhand hur ont det har gjort för mig att jag har tänkt så mycket på
andra. Men jag ångrar ingenting. Jag är tack vare 'all plåga' om att bryr sig så har jag
växt till den människa jag är nu. Det är nästan lite skämande från att vara den som
bär på så mycket smärta från andra till att jag bara verkligen bokstavligt talat lagt en
stor procent av allt "bryr mig", "jag kan ta hand om mig själv", "göra saker enbart till
andra" osv.. åt sidan. Men jag mår bra och det är allt jag begär! Jag kan liksom inte
bryr mig om människor som inte ger något tillbaka. Det är precis som att jobba röven
av sig och inte få sin lön? Och det skulle i princip ingen göra.
Jag är en människa som aldrig skulle svika någon. Inte en chans! Jag är bättre än så.
Men jag vet att människor där ute tycker jag har svikit dem. Jag känner mig så pass
bra att jag vet att jag skulle aldrig svika någon om det inte har 'gjort sig förtjänt av det'.
Tur så är jag ingen patetisk människa som direkt tycker någon förtjänar något som ett
svik. Men livet handlar om att ge och ta. Jag (personligen) tycker att livet är som att jobba.
Man måste tjäna för att kunna leva. Vad ska man annars leva på? Och nu syftar jag inte
på pengar bara. Helt anmält. Kärlek som pengar nu alltså..
Jag har så mycket och skriva och jag kan utvecka detta så långt så jag tror ni hade blivit
pittögda av att läsa allt.

Jag vill avsluta med detta att jag har aldrig varit så hära lycklig på länge..
Och glädjs man inte åt det är man inte normal. Då kanske man borde tänka om
och i värsta fall be om hjälp ♥